Flytt

Eftersom det inte har fungerat som önskat att blogga här, har jag valt att flytta hit:

 

http://emmamede.wordpress.com/

 

 

 

 

Så underbart

Bebis skriker, det regnar och är mörkt så jag skyndar mig över övergångsstället för att hinna med bussen. Mitt på vägen ramlar vagnens "varukorg" ner och vi är plötsligt omringade av citroner, räkor, nötter, blöjor och annat som nyss låg så fint inbäddade i sina Meny-påsar. Jag lyckas fånga upp allt till ljudet av tutande bilar och suckande människor. Med huvudet ovanför markytan igen ser jag givetvis bussen passera. Bebis skriker och det regnar om möjligt ännu mer. Min tidigare fullt hanterbara kissnödighet börjar bli allt mer akut samtidigt som mitt hår har intagit formen likt en pudels. Det är bara att bita ihop och hoppas att nästa buss vill mig väl. Jag vill hem.

Förlossningsberättelse

Tidigt den 5 september vaknade jag av kraftiga förvärkar av en helt annan karaktär än vad jag tidigare hade fått känna på. Dessa värkar kom mellan tio och femton minuters mellanrum och jag kände både glädje, lättnad och förväntan inför den förlossning jag nu visste var på gång. Det var ingen grund till stress för jag tillhör inte den kategori kvinnor som kan öppna sig  3-4 cm utan att märka det. Nej, inte en ynka millimeter undgår mig och det tar tid. Jag var också fullt medveten om att den "smärta" jag kände vi denna tidpunkt var massage jämfört vad som väntade. Morgonen fortsatte därmed som vanligt med att göra klart mat och barn till barnehage. När E vaknade sa jag att han kunde åka till jobbet som vanligt men att det skulle bli en tur till sjukhuset framåt kvällen.

 

11.00 På Majorstuen för att avnjuta en sista akupunkturtimme på Familie-klinikken. Så fort jag kommer in i rummet ser min goda akunpunktör i ansikte och blick att det var förlossning på g. Jag har definitivt födepuls och får fler "aggressiva" nålar är vid tidigare behandlingar för att få fart på det hela.

 

14.00 Hela familjen hemma. Vi meddelar barnvakter och packar det sista medan vår son har kul på bekostnad av mig och mina värkar. En eftermiddag av pariodisering är ett faktum.

 

16.30 Barnvakter på plats. Värkarna kommer med ca fyra-fem minuters mellanrum och varar i en minut.

 

18.30 Vi äter middag tillsammans och jag försöker vara social samtidigt som jag med jämna mellanrum försvinner flåsande under bordet.

 

20.00 Min sociala förmåga avtar allt mer och värkarna kommer var tredje minut så vi väljer att köra till sjukhuset.

 

20.30 Vi blir varmt mottagna på ABC-kliniken. Centimeterkontroll. Som jag egentligen visste är fortfarande en bit kvar till full öppning så vi åker vidare till Burger King. Kämpar med hamburgaren men vill egentligen bara äta chokladöverdragna russin (en sista märklig craving).

 

21.30 Är tillbaka på kliniken. E och jag intar dubbelsängen. En stor nål trycks in i min panna för att få mig att kunna slappna av bättre mellan värkarna.

22.30 Värkarna blir allt mer intensiva och jag orkar inte längre ligga i sängen. Får hoppa ner i badkaret. Så mycket bättre. Barnmorskan får mig att andas rätt och slappna av i varenda kroppsdel under hela värken. Riktigt häftig känsla men svårt att bibehålla den tekniken allt eftersom värkarna kommer mer tätt och helt utan pauser.

23.00 Ligger fortsatt i badkaret och har sjukt ONT med intensa värkar utan pauser. Tanken på att det vore skönt att andas lite lustgas slår mig men annars är saknaden av smärtlindring överraskande liten. Jag känner mig hela tiden målinriktad, trygg och lugn.  Barnmorskorna gör ett kanonjobb genom att bara finnas där och försäkra oss om att bebisen har det bra.

00.00 Har inga tankar på att lämna badkaret så det ser ut att bli en vattenfödsel trots att det inte var planen. Vi har två barnmorskor helt för oss själva och E börjar inse att det inte är så lång tid kvar. I mitt huvud har vi allt från fem till tio timmar kvar trots att jag känner ett väldigt press nedåt. Min tidsuppfattning är dock väldigt oklar.

00.30 Bebis på väg ut. Krystning på hög nivå. Denna gång är jag klar i huvudet och fullt medveten så oj, vad det...känns...

00.43 Vår son får sitt första bad utanför livmodern och jag får upp en skrikande liten klump på bröstet som strax därpå avnjuter sina första droppar mjölk. Han är stor, stark, frisk och alldeles perfekt med sina 4315 gram och 56 centimeter.

Efter att navelsträngen har klippts av E, det har konstaterats att jag inte har spruckit och moderkakan har kämpats ut (usch usch), blir vi lämnade ensamma i två timmar innan vi flyttas över till vårt hotellrum.

Det blev en drömförlossning jämfört med förra som var allt annat än en positiv upplevelse, (då jag lovade mig själv att aldrig aldrig utsätta mig för sådan tortyr igen). Denna gång var stämningen var lugn och trygg. Inga läkare som sprang in och ut eller pipande maskiner, sladdar, dropp, sugklockor och stygn. Allt föregick väldigt naturligt. Barnmorskorna kontrollerade kontinuerligt hjärtljuden och försäkrade oss om att bebis mådde fint. Annars var det jag som fick lyssna på min kropp och själv styra förlossningen med ett fantastiskt stöd från både E och barnmorskor. Min upplevelse av både ABC och att föda i vatten är bara positiv, så om man inte är rädd för smärtan och känner sig komfortabel att föda utan bedövning rekommenderar jag det starkt.

En mycket stolt och lycklig tvåbarnsmor. Här med min fina pojkar som träffas första gången ett par timmar efter födseln.

Gravid i september

Det blev september och jag kunde egentligen bara slappna av och låta bebisen få komma när han ville. Det gjorde jag till viss del - MEN så fanns det en annan oro inom mig som växte i samma raska takt som bebis och mage. Mitt SF-mått var skyhögt och vi började ana att det inte var någon miniatyrbaby som jag förväntades trycka ut. 







SF-kurva mage 1 och mage 2









Min jordmor ansåg att det inte var någon fara med tanke på att jag var andragångsföderska. Hon tog ändå min oro på fullaste allvar och ordnade tid för ultraljud för storleksbedömning. Om valet då skulle falla på att sätta igång födseln skulle det innebära att inte få föda på ABC-kliniken, något som jag starkt önskade. Detta dilemma slapp jag tack och lov att ställas inför, för redan när jag vaknade natt/tidig morgon den 5 september visste jag att vi skulle få fira födelsedag den 6 september.

 

 

Totalt sprickfärdig den 5 september. Födeklar!



 

 

Augusti

Så var vi framme i augusti och sensommar i Oslo. Månaden var vigd åt att få igång förlossning av lillebror. Det innebär nämligen en väldigt skillnad på att få ett agustibarn eller septemberbarn här i Norge om man önskar en dagisplats innan barnet är två år. (Jag ämnar inte gå närmare in på dessa katastrofala regler i detta inlägg men vill understryka att få barn 1 september istället för 31 augusti kan ha avgörande betydelse på familjens framtid).

 

Beräknat ankomstdatum blev flyttat från 27 augusti (mycket bra) till 3 september (sämsta tänkbara), och trots att försteman föddes nio dagar över tiden hade jag ändå ett litet hopp att mina vräkningsplaner skulle fungera. Nu tror jag egentligen inte på kärringråd som sägs kunna sätta igång en födsel men det hindrade inte mig från mina dagliga powerwalks i branta uppförsbackar och extremlånga trappor. Jag hoppade över stenar och rötter i skogen, sprang till bussen, (orsakat av annan typ av tidsbrist), skurade golv på alla fyra, vilade, drog i mina arma bröstvårtor, åt chili och svalde hallonbladskapslar. Sist men inte minst spenderade jag en halv förmögenhet på akupunktur och även om det inte uträttade några större mirakel var det helt klart värt det. En halvtimme ett par gånger i veckan låg jag och halvsov på en liten säng med ett gäng nålar i kroppen. Fantastistk avkopplande för en småbarnsmor som aldrig någonsin unnar sig varken massage, manikyr eller ansiktsbehandlingar. Akupunktur är min grej. Faktum kvarstår dock att det var föda barn jag önskade göra i augusti. Så blev det inte. Det blev ett dåligt planerat- men alldeles perfekt septemberbarn som kom tre dagar senare än beräknat. Förlossningsberättelse följer...

 

 

 På väg till akupunktur de absolut sista dagarna i augusti. Började inse att det inte var någon bebis på väg denna månad men hoppades in i det sista..