Förlossningsberättelse

Tidigt den 5 september vaknade jag av kraftiga förvärkar av en helt annan karaktär än vad jag tidigare hade fått känna på. Dessa värkar kom mellan tio och femton minuters mellanrum och jag kände både glädje, lättnad och förväntan inför den förlossning jag nu visste var på gång. Det var ingen grund till stress för jag tillhör inte den kategori kvinnor som kan öppna sig  3-4 cm utan att märka det. Nej, inte en ynka millimeter undgår mig och det tar tid. Jag var också fullt medveten om att den "smärta" jag kände vi denna tidpunkt var massage jämfört vad som väntade. Morgonen fortsatte därmed som vanligt med att göra klart mat och barn till barnehage. När E vaknade sa jag att han kunde åka till jobbet som vanligt men att det skulle bli en tur till sjukhuset framåt kvällen.

 

11.00 På Majorstuen för att avnjuta en sista akupunkturtimme på Familie-klinikken. Så fort jag kommer in i rummet ser min goda akunpunktör i ansikte och blick att det var förlossning på g. Jag har definitivt födepuls och får fler "aggressiva" nålar är vid tidigare behandlingar för att få fart på det hela.

 

14.00 Hela familjen hemma. Vi meddelar barnvakter och packar det sista medan vår son har kul på bekostnad av mig och mina värkar. En eftermiddag av pariodisering är ett faktum.

 

16.30 Barnvakter på plats. Värkarna kommer med ca fyra-fem minuters mellanrum och varar i en minut.

 

18.30 Vi äter middag tillsammans och jag försöker vara social samtidigt som jag med jämna mellanrum försvinner flåsande under bordet.

 

20.00 Min sociala förmåga avtar allt mer och värkarna kommer var tredje minut så vi väljer att köra till sjukhuset.

 

20.30 Vi blir varmt mottagna på ABC-kliniken. Centimeterkontroll. Som jag egentligen visste är fortfarande en bit kvar till full öppning så vi åker vidare till Burger King. Kämpar med hamburgaren men vill egentligen bara äta chokladöverdragna russin (en sista märklig craving).

 

21.30 Är tillbaka på kliniken. E och jag intar dubbelsängen. En stor nål trycks in i min panna för att få mig att kunna slappna av bättre mellan värkarna.

22.30 Värkarna blir allt mer intensiva och jag orkar inte längre ligga i sängen. Får hoppa ner i badkaret. Så mycket bättre. Barnmorskan får mig att andas rätt och slappna av i varenda kroppsdel under hela värken. Riktigt häftig känsla men svårt att bibehålla den tekniken allt eftersom värkarna kommer mer tätt och helt utan pauser.

23.00 Ligger fortsatt i badkaret och har sjukt ONT med intensa värkar utan pauser. Tanken på att det vore skönt att andas lite lustgas slår mig men annars är saknaden av smärtlindring överraskande liten. Jag känner mig hela tiden målinriktad, trygg och lugn.  Barnmorskorna gör ett kanonjobb genom att bara finnas där och försäkra oss om att bebisen har det bra.

00.00 Har inga tankar på att lämna badkaret så det ser ut att bli en vattenfödsel trots att det inte var planen. Vi har två barnmorskor helt för oss själva och E börjar inse att det inte är så lång tid kvar. I mitt huvud har vi allt från fem till tio timmar kvar trots att jag känner ett väldigt press nedåt. Min tidsuppfattning är dock väldigt oklar.

00.30 Bebis på väg ut. Krystning på hög nivå. Denna gång är jag klar i huvudet och fullt medveten så oj, vad det...känns...

00.43 Vår son får sitt första bad utanför livmodern och jag får upp en skrikande liten klump på bröstet som strax därpå avnjuter sina första droppar mjölk. Han är stor, stark, frisk och alldeles perfekt med sina 4315 gram och 56 centimeter.

Efter att navelsträngen har klippts av E, det har konstaterats att jag inte har spruckit och moderkakan har kämpats ut (usch usch), blir vi lämnade ensamma i två timmar innan vi flyttas över till vårt hotellrum.

Det blev en drömförlossning jämfört med förra som var allt annat än en positiv upplevelse, (då jag lovade mig själv att aldrig aldrig utsätta mig för sådan tortyr igen). Denna gång var stämningen var lugn och trygg. Inga läkare som sprang in och ut eller pipande maskiner, sladdar, dropp, sugklockor och stygn. Allt föregick väldigt naturligt. Barnmorskorna kontrollerade kontinuerligt hjärtljuden och försäkrade oss om att bebis mådde fint. Annars var det jag som fick lyssna på min kropp och själv styra förlossningen med ett fantastiskt stöd från både E och barnmorskor. Min upplevelse av både ABC och att föda i vatten är bara positiv, så om man inte är rädd för smärtan och känner sig komfortabel att föda utan bedövning rekommenderar jag det starkt.

En mycket stolt och lycklig tvåbarnsmor. Här med min fina pojkar som träffas första gången ett par timmar efter födseln.