En dag som mamma

E, farmor och farfar har spenderat dagen på skidor medan Lilla e och jag kände ett större sug efter centrum och dess butiker. Jag kände en viss oro för att gå vilse då mitt lokalsinne har svikit mig förr. Detta visade sig dock inte vara några problem, utan värre var min sons uppförsel på vägen hem. Plötsligt blev han fast besluten av att nu ville han inte ligga i vagnen längre och visade sin ståndpunkt tydligt genom att ta ton. Han gallskrek rentav. Jag provade allt... försökte gå fortare/halvspringa med vagnen, napp, leksaker, sång och lek. Han var inte för varm, inte för kall och det var heller ingen sol som irriterade. Jag fortsatte att gå i raskt tempo i hopp om att han skulle somna - men förgäves. Till slut skar det så hårt i mitt mammahjärta så jag tänkte att jag måste ta upp honom för att amma. Bra plan kan tyckas, men var? Insåg att jag var mitt i öppet landskap omgiven av smala grusvägar, träd och stugor, dvs. inga sittvänliga parkbänkar eller ens en liten diskret, torr gräsplätt. Detta faktum kunde inte hjälpas utan jag slog mig ner på närmsta sten längs vägen som självklart, just i det ögonblick jag knäppte upp  BH:n, förvandlades till Hovdens mest folktäta plats. Det passerade fullpackade bilar, cyklister, joggare och övriga motionärer. För Lilla e var dessa dessutom mer intressanta än mat, vilket i sin tur resulterade att jag, extremt malplacerad, satt på den här stenen med ett blottat mjölksprutande bröst. Men lillkillen var för stunden nöjd och flertalet norska påskfirare fick nöjet att uppleva något lite annorlunda och mycket udda på sin tur. Jag bjuder på det, men kunde dock önska att det bisarra slutade där. Hem var vi tvungna att ta oss på ett eller annat sätt, och vagnen känns ju som det mest naturliga sätt att frakta sin bebis. Än en gång fick jag gallskrik som respons då jag lade ner honom. Jag kände mig både uttittad och som världens sämsta mamma, vilket ledde till att jag rent instiktivt tog upp honom, invirad i en filt, och bar honom på ena armen och drog vagnen med den andra. Folk stirrade och jag förstår dem till fullo. Till saken hör att Lilla e tillhör inte kategorin "liten baby" så efter 200 meter strejkade mina armuskler så att jag inte hade något annat val än att lägga ner honom igen. Jag inklusive resten av omgivningen fick snällt lyssna till ljudet av ylande barnskrik den sista biten innan vi äntligen var hemma. Svettig, sliten och av ren frustration lade jag ner honom på golvet för att kunna få in matkassar och annat. Jag såg på honom med uppgiven blick och möttes av detta fantastiskt fina leende. Det går inte göra annat än att smälta, allt var glömt och man påminns än en gång av den underbara, enorma och villkorslösa kärlek till sitt barn.