Jag kommer utspringande från vardagsrummet och ropar att det är en ödla på väggen. Inte för att jag är rädd, då jag har ett förflutet som ödleinnehavare, utan för att jag inte tycker det tillhör det normala. Fel av mig. Ingen i familj bjuder på någon reaktion. Ett "jaha", efterföljt av ett "Det är nog katten som har släpat in den" , är allt jag får. Ja, vi är på landet nu. Det råder en annan verklighet här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar