Idag har vi åkt buss igen. Efter den sedvanliga förseningen förväntar jag mig god service och hjälp på med barnvagnen. Detta sker inte så efter att ha fastnat halvvägs upp i trappan räddas vi av en annan, icke svensktalande, mamma som själv har fullt upp med sin son. Det är alltså inte någon av de andra resenärerna som såg på som kan tänka sig att resa sig upp två sekunder för att på ett enkelt sätt utföra dagens goda gärning. Väl uppe trycker jag in min vagn bredvid den som redan står där. Barnet i vagnen börjar pilla Lilla e i munnen och jag hoppas innerligt att han skall bita honom. Hårt. Men det kanske är priset man får betala för att få hjälp med barnvagnen upp för trapporna i bussen? Du hjälper mig att lyfta vagnen så kan din unge få pilla mitt barn i munnen en liten stund. Jag är därför tyst medan det pågår en mindre kris inombords. Lilla e visar ännu ännu en gång sin kreativa sida och gör det då bästa tänkbara av situationen - han spyr. Min älskade grabb. Det krävs alltså en spya för att mamman ska reagera och komma till handling. Pojken börjar kort därpå skrika rakt ut, vilket får Lilla e att titta bekymrat först på honom, sen på mig och därefter på honom igen. När Lilla e gnäller ibland brukar jag härma honom på mitt mest humoristiska vis så att han istället brister ut i skratt och tror att vi leker. Samma sak börjar han i denna smått hysteriska situation att praktisera på den skrikande pojken som dock inte ger någon vidare respons. Lilla e ger mig då en frågande blick, som om det är något fel på den otröstliga pojken, och jag kan inte längre hålla mig och skrattar högt och min son gör snart detsamma. På en yta på en kvadratmeter sitter en nu sammanbiten och irritabel mor som rabblar nåt på ett väldigt främmande språk, en unge som skriker hejdlöst och så Lilla e och jag som skrattar med och åt varandra i takt med att vi "låtsasgnäller" båda två. Samtliga passagerare är nu åhörare till denna en aning bisarra scen som utspelar sig i bussens mitt. Det berör mig inte alls, utan i denna stund känner jag bara lycka och tacksamhet för att Lilla e är den han är och att han ännu inte inte ställt till med någon större scen på offentlig plats. Naiv är jag dock inte. Barn kan ge upphov till pinsamheter och frustration - så också mitt. Väl framme i stan hjälper busschauffören oss snabbt ner för trapporna. Lika snabbt har jag lämnat Länstrafikens territorium, glad att få inta Växjös gator och torg till fots för att sedan ta oss hem med bil. Imorgon blir det paus från kollektiv trafik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar