När jag skummar igenom vad jag tidigare har skrivit i bloggen, inser att jag framställer E som en fantastisk man. En man som städar, lagar goda middagar, köper presenter, målar, planterar, putsar fönster och fixar. Han är fantastisk att leva med, jag vill inte påstå något annat. Men,men, men, .det kan också låta så här hemma hos oss:
Vid matbordet.
E: Du är så söt idag.
Jag: Åh, ta..
E: Ja, alltså jag menar e.
Jag: Mmm, såklart.
Eller, en annan kväll när jag hade somnat på soffan och väcks av att någon ropar mitt namn.
E: Emma! Han har vaknat.
Nyvaken och förvirrad springer jag rent instiktivt in och ger nappen till vår gråtande son. Han somnar om och själv vaknar jag till först när soffläget intas på nytt.
Jag: Oj, jag visste knappt vem eller var jag var när jag vaknade.
E: Jag märkte det för jag ropade flera gånger. Du måste sovit väldigt djupt. Ett tag trodde jag att du var död.
Jag: Men kunde du inte bara gå in till e istället för att väcka mig?
E: Jo...men jag är mitt uppe i en "Ordspillkamp".
Vår son gråter och jag kan vara död, men förlora en Ordspillskamp, det gör man bara inte.
Men det är en av alla egenskaper jag älskar hos E. Han presterar och gör saker ordentligt. Oavsett om det är lek eller allvar, sport eller hushållsarbete. Det är inget som görs till hälften om det så handlar om konstverk på väggen, skjuta med apelsinkanon, natt-blir-till-gryning-fotboll med svärföräldrarna, baka det finaste chokladtåget eller, viktigast av allt, att vara världens bästa pappa. Han ÄR fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar