Den sjätte november för ett år sedan vaknade jag upp väldigt gravid och en aning besviken. Den stora termin/BF-dagen hade passerat men det var inga tecken på att någon bebis ville komma ut. Jag var fullt medveten om att jag sannolikt skulle gå över tiden, men det är ju så lätt att stirra sig blind på det där datumet. Denna dag blev därför starten på den drygaste och jobbigaste fasen i graviditeten med ständiga frågor om h*n fortfarande inte hade kommit. (Precis som om jag skulle svara: "Ja just det, det glömde jag ju att berätta. Vi fick barn för tre dagar sen"). Jag var trött på mitt liv som valross och började tro att vi aldrig skulle få något barn. Att gravid hade blivit mitt permanenta tillstånd. Tack och lov tittade det ut en liten e, nio dagar efter beräknat ankomstdatum.
Idag, den sjätte november, står jag framför samma spegel och betraktar samma mage fast i en helt annan form. Om jag tittar noga kan jag fortfarande skymta den envisa hormonranden, men annars tycker jag att magen har återhämtat sig ganska bra. Inte perfekt och lite mjukare, men jag tycker inte att det skriker "varit-gravid-och-fött-barn" om den. Men så har det ju faktiskt gått ett år sedan jag var gravid, och innan jag eventuellt blir det igen ska jag komma i ordentlig form. Magrutor till Beach 2012?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar