Det skär lite inom mig när jag ser hur min egen son behandlar sina böcker. Jag kommer nämligen från ett hem där de dagliga lässtunderna var en självklarhet och böcker var något man skulle vara rädd om. Den ena av på mitten och den andra med en söndertuggad rygg. Jag väljer att se det som så att han älskar böcker och slitaget beror på det väldigt flitiga läsandet. Det kan ju faktiskt vara så. Min önskan är att även e kommer att uppskatta våra lässtunder, oavsett om det blir på svenska eller norska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar