Tyngre halvmil

Här är jag för en stund sedan. Detta efter att ha joggat upp och ner i backar med tung barnvagn innehållande nästan elva kilos pojke plus välfylld skötväska. Inte illa alls. Jag mår inte bra av att inte träna så ofta och mycket som jag önskar, så istället för att stirra mig blind på begränsningar väljer jag att se möjligheterna. Visst låter det fint?



Man ser inte hur brant denna backe verkligen är, men man ser att den är lång och lägg märke till de färska vagnspåren producerade av ingen mindre än joggande mig. Nu tar vi fredag med gott samvete.

Jaga katt

Varför välja den smidigaste vägen? 

På lekplatsen

Vad liten han ser ut, ensam i den stora sandlådan. Men han har skoj, jag lovar. 

Så blev man nio år yngre

Gårdagens mysiga firande av E bestod av rester från onsdagens faktiskt ganska så välsmakande paj, halvfärdiga chokladmuffins och Amarone, (vilken jag fick visa leg för att köpa). Vi tar bort parantesen och förtydligar: Jag fick visa legitimation för att köpa vin när jag dessutom hade med mig min son i barnvagn. Till saken hör att här i Norge är det 18-årsgräns för att få inhandla den typen av alkholhaltig dryck, vilket gör att jag skulle kunna tas för 17 år. Sjutton år. Någon kanske skulle ta det som en förolämpning, men jag väljer att tolka det som att jag ser ung och fräsch ut. Det är lätt att dra den slutsaten när man känner sig som en sliten småbarnsmamma med brist på sömn, glamour och socialt liv. Jag sög alltså åt mig som en svamp av den främmande mannnens felbedömning, och som jag sa till E när han blev ett år äldre just igår, är att han behöver inte känna sig gammal utan jag är ung och fräsch nog åt oss båda. Sanningen är ju egentligen att E är en man i sina bästa år, fräschare och mer attraktiv än någon annan, men man får ta vara på de små ögonblicken som kan ge näring åt både självkänsla och ego, även om så bara för stunden. Det passar väl aldrig så bra som nu att slänga in, och avsluta ett inlägg som egentligen skulle handla om E's födelsedagsfirande, med två bilder på bara mig.

Happy Birthday Darling!

Do you know how lovely you are?

Sko saknas

En mörkblå sko, strl 19, har sedan en tid varit spårlöst borta. Jag har letat i lådor och skåp, under sängar, i toalettstolar och har mer eller mindre vänt upp och ner på e's rum. Ingen sko funnen. Jag misstänker en blond, blåögd, ca 76 cm hög liten man. En som öppet har visat missnöje över diverse fotplagg.

Skyldig?

I vårt kök

Den senaste tiden har jag känt mig som en ganska tråkig och rentav dålig sambo och housewife, så idag tänkte jag att E skulle få mat efter avslutad arbetsdag. Detta resulterade i följande:

1. Ett halvt avhugget finger, vilket i sin tur har lett till att jag har Lilla My lindad runt mitt finger. (Usch vad jag inte gillar Mumintrollen med umgängeskrets, även om dem absolut inte har något att göra med blodbadet i köket. Bara ett konstaterande).

2. En egenkomponerad spenat-feta-chorizo-lök-chili-paprika-squash-paj. Det började med att jag följde ett recept på kycklingpaj men slutade med att det bara blev degen och äggstanningen som stämde med den urpsungliga ingredienslistan.

3. En förvirrad E. När han såg och kände doften av mat från köket påpekade han att det faktiskt inte är idag utan imorgon han fyller år. Det vet jag. Jag ska börja laga mer mat. Jag lovar.

Guld i mund

Vår morgonstund har pågått sedan femtiden och jag har nu bakat, av ingredienserna ägg, sesamfrön, krossade linfrön, solroskärnor, valnötter och lite salt, vad som skall komma att bli dagens frukost. Jag är dessutom fullt påklädd och bär till och med läppstift. Det tillhör inte vanligheten. Nästan så att jag har lyckats lura mig själv att jag inte är trött.

Utlovade bilder

Då ska vi se. Först har vi en bild på hur e såg ut i håret före klippningen. Därefter följer två efter-bilder.
Lite mer välfriserat.

 

Då var det klippt

Under helgen, vilken bestod av allt från cykling, storlunch i byen till födelsedagsfest på Bygdøy, blev också e klippt för första gången i sitt liv. Vi tyckte att han var lite långhårig runt öronen och ojämn i nacken så E fattade saxen (maskinen) och jag höll en aning skeptisk e.

 

Före-och efterbilder kommer..

Notera klockslaget

God morgon. Vi är ganska nyligen uppstigna och har intagit frukostbordet. Klockan 5, och även klockan 6 och 7, låg vi alltså och sov sött hela familjen. Det är sant. 

Premiärcyklingen

Idag fick vi den fina idén att ge oss ut på cykeltur hela familjen. Det visade sig dock att vara ett större projekt än vad vi först anat. När vi besegrat e i den hårda kampen om hjälm, skor och ja allt gällande kläder, (tror det bor en liten nudist i min son), upptäcks en omfattande punktering på E's cykel. Efter en lång försening med cykelfix (E kan allt), nappletande och en mindre övertygningsprocess för att få e att uppskatta hans nya färdmedel, var vi äntligen iväg. Detta skulle bli trevligt, men det första e gjorde var att somna. Så spännande tyckte han det var. Jag var i alla fall nöjd både med ny cykel, väder och sällskap. 

Fårfrykt

Vi har fått hem paket från Go'boken till e. Tre böcker med djurtema varav en med djurljud. Det var ganska kul fram till att vi kom till fåret. Han tryckte på knappen och det hördes ett bräkande fårljud likt det som skrämde honom då vi firade Sauens dag på Bogstad gård förra söndagen. Stackars e hade inte glömt den traumatiska upplevelsen och även denna gång kastade han sig runt halsen på mig och grät högt av rädsla. Stackars liten. Nu ligger boken undangömd då han tio minuter senare inte riktigt kunde låta bli att utmana ödet och tryckte på fårknappen, vilket ännu en gång resulterade i en vettskrämd e. Vanligtivis är ha ganska tuff och lite väl orädd för sitt eget bästa, men det är något med får..

Här hemma talas det numera väldigt gott om fåren, vi sjunger Bä bä vita lamm, klär oss i ull och han får sova i sin gröna fårpyjamas. En slags fårterapi.

Hund+bil=skoj

Det är alltid kul att se när e plockar fram sin kreativa sida och hittar på nya lekar av ett par numera ganska tråkiga leksaker. Här har han placerat Mini-Ruffs i bilen för en liten åktur.

Mini-Ruffs kastas av i farten och e kommer genast för att ge lite tröst och gos. Han låter sedan en annan liten sak ta plats i bilen och så fortsätter leken.

Varför E inte kör sportbil

Det är en lite småkul historia som poppade upp ur mitt minne då jag i torsdags såg bilder från nyårsafton för snart två år sedan. Den ägde rum i minus trettio grader  i en liten stuga i närheten av Hemsedal. Åtta personer utan varken ström, rinnande vatten eller spegel. Norrmän utsätter sig för sådana hytteturer helt frivilligt - och jag också tydligen, vilket jag är väldigt glad för. Det var i särklass det bästa nyårsfirandet jag någonsin upplevt, och utan att bli allt för känslosam, var det på ett sätt då det gick upp för mig att jag hade "hittat hem", med mannen i mitt liv och bland människor som får mig att må bra.

När nyårslöften och planer för det nya året skulle smidas, genomfördes det ett par lekar varav den ena klassika då stelnat hett tenn blir till en figur som i sin tur talar om hur det nya året kommer att bli. Den andra gick ut på att skriva en önskan om det nya året på ett särskilt tunt papper för att sedan låta den brinna upp. Om jag inte minns helt fel så var det så att om den flög upp i luften och "brann upp/försvann" skulle önskningen slå in. Nu kommer vi till det roliga. E's och mina tennfigurer blev helt olika, men innebörden helt densamma. Vi skulle kortfattat uppleva något väldigt stort, familjärt, glädjefyllt och inte minst livsförändrade nästkommande år. Våra vänner påstod att nästa år kommer inte E och jag kunna delta i nyårsfirandet för då har vi en liten baby. Jag skrattade både med och åt dem. Jomenvisst, det skulle ju i princip betyda att E skulle göra mig på smällen där och då. Ungefär. Vad gäller lappen har jag egentligen aldrig helt berättat vad jag skrev så det gör jag här och nu. Under mitt omfattande lyckorus skrev jag faktiskt GRAVID med stora bokstäver. E skrev något i stil med fotbollskarriär på proffessionell nivå. Mitt papper svävade iväg och försvann i tomma intet. E's gjorde det inte. Då jag skrev mitt ord hade jag nog en tanke på om ett år - inte att nästa år också var så snart som två månader framåt i tiden. Men som vi alla vet var det precis så det blev. Den tänkta tenniskursen och uppsving i karriären blev till gravidyoga och mammaledighet för mig, och köpet av ny bil tog en ny vändning för E. Hurvida min önskan figurerade i detta utfall är jag inte så säker på, jag är bara väldigt lycklig över att det blev precis som det blev. Det var en kul och lättsam lek, men samtidigt lite skrämmande att tänka vad som hade skett- eller inte skett om det hade stått något helt annat på pappret.

Ha de!

Vi sitter i bussen på väg hem efter en strålande dag i stan med S. Lillkillen kör en avslappnad stil och har kastat både strumpor och skor. Han vinkar hej då åt varenda passagerare som hoppar av bussen. Trevlig gest så här en fredagseftermiddag.

Morgonsöt

Förstår inte hur man kan vakna kl 5 och vara så här söt. Det vill jag lära mig. 

Vinterträning

Det var inte bara e som tränade igår, utan även jag tog mig ut på en joggingrunda. Härligt, men jag gillar inte att vi går mot mörkare och kallare tider. Jag undviker helst att springa själv i en mörk skog så det får bli befolkade, upplysta asfaltsvägar. Inte alls lika intressant så jag ska i tillägg börja träna på EVO under vintermånaderna. E vill även sätta mig i skidskola. Han tycker tydligen inte att jag imponerar i skidspåret och fryktar att e kommer utklassa mig redan innan hans första längdsäsong är över. Det är vid två, (kanske tre på sin höjd), års ålder här i Holmenkolltrakterna gissar jag?  Jag får väl medge att E har en viss poäng och man bör väl ta seden dit man kommer som det så fint heter. Skidskola får det bli för en fd vinterskygg smålänning som mig. Här på skidor nyårsafton 31/12 - 2009 i trettio minusgrader. Kan ju lura vem som helst att jag är norsk.

Finn en svensk..

Powerbaby

Lillkillen fick lust att träna efter en relativt stillasittande dag i vagnen. Det uppmuntrar vi såklart. Lite yoga och några armhävningar.

Han övar allt mer på att resa sig upp utan att hålla i något som stöd. Det händer också att han medvetet eller omedvetet släpper det han håller i. Då står han i några få sekunder tills det helt plötsligt går upp för honom vad han gör, vilket resulterar i att han snabbt ramlar eller sätter sig på rumpan. Lite som i tecknade filmer då någon dum figur springer ut för ett stup och fortsätter uppe i luften, vilket går alldeles strålande fram till att denne inser att något sker som egentligen faller utanför kompetensområdet.  Nu är min son ingen dum figur. Absolut inte. Min gissning är att han står på egen hand inom en vecka. Jag återkommer.

Kläder

Idag har mor och son firat Lillördag med flera timmars shopping på CC Vest. Vi kom hem med presenter, jackor, skor och vantar, vilket är långt ifrån allt vi behöver för kompletta höst/vintergarderober. Jag känner att jag inte har helt kontroll på vad e behöver för att överleva vintern men har åtminstone påbörjat en liten klädinventering. Jag fann bl.a. denna söta saken som e har fått av sin fetter S.

 

 

Ändrade planer

Tisdagen var från början tänkt till Åpen barnehage men eftersom vi väntade på elektrikern får det bli eventuellt på torsdag istället. Vi var där några timmar förra veckan och e hade riktigt skoj bland stora ytor, leksaker och andra barn. Jag kände mig väl inte riktigt hemma, då det till viss del kändes som ett forum för icke norsktalande, muslimska kvinnor. Det var ändå okej även om dem inte var så intresserade av att konversera med mig. Det enda ord jag yttrade till en av dem var ett "Unnskyld" när e plötsligt hade gömt sig under hennes kjol/slöja/burqa/skynke(?) och jag var tvungen att dra ut honom smidigast möjligt. Resten av tiden höll e och jag oss för oss själva förutom en liten stund då vi delade "jätteduplo" med en dansk trebarnsmamma och hennes yngsta dotter. Jag höll på att göra ett ganska dåligt intryck hos henne också då jag inte kunde avgöra om dottern var just en flicka eller inte. När jag fick frågan om namn och ålder på e ville jag ju självklart fråga detsamma om hennes barn för att inte verka helt socialt handikappad.  Jag var farligt nära att yttra ordet han men hämtade mig snabbt och vände mig istället mot barnet, avfyrade ett leende och sa kärvänligt:  Och vad heter du lilla vän?  Mamman svarade som om det var helt naturligt handlat från min sida och då kunde jag rädda situatuonen ytterligare genom att ge uttryck för hur fint namn den söta flickan belönats och samtidigt späda på om att det tydligt gick se, grundat på hur hon manövrerade duploklossarna, att hon var någon månad äldre än e. Detta gick onekligen hem hos mamman och vårt möte på golvet avslutades med att vi hoppades på att ses även nästa vecka. Nu blev det inte så, utan istället tog vi efter avklarat elektrikerbesök, en längre promenad med ett stopp på Rema1000. Det enda vettiga jag lyckats uträtta denna vecka. Väl hemma gav min nyfikna son en hjälpande, (eller snarare stjälpande), hand med att packa upp matvarorna. Han visste ju att bland grönsaker, blöjor och ägg gömdes något av mer intressant smak.

"Hmm, låt se vad mamma har köpt hem idag..."

"Detta var intressant".

"Yeah!! En Smoothie!"



"Snälla, snälla mamma. Kan jag få smaka?"
(Önskekommentar. I själva verket är det mer i stil med "Öppna korken nu, annars skriker jag rakt ut".)