Om jag är... Jag är avundsjuk på min sons ögon. När vi är ute bland folk får vi ofta höra att Lillkillen har så fina, blå ögon. Det har han absolut, men innan jag ens hinner tacka för de värmande orden får jag ofta också höra att ögonen måste han ha ärvt från sin far, för dem är ju inte alls lika mina, vilka är mer gröna och inte lika "lysande". Vidare får jag lyssna på hur söt han är, men inte speciellt lik sin mor. Jag är medveten om detta, men det gör inget. Jag är stolt över min son och jag är glad att han ser ut att ha ärvt sin pappas vackra ögonfärg. E's ögon var faktiskt något av det första jag lade märke till, och frågade till och med om han bar färgade kontaktlinser. (Haha, jag är osäker på om detta vara före eller efter utbyte av telefonnummer, men det är en annan historia). Detta inlägg ämnar att lufta lite på den stolthet som man som förälder i regel ständigt känner för sina barn. Att vi har lyckats åstadkomma något så vackert är ju helt otroligt.
Söt med gröt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar