Det är måndag. En dag som brukar vara bra till att handla mat och samtidigt få bloggmaterial serverat - så också idag. Lillkillen gör en aldrig besviken. Jag ställde korgen på vagnen, framför hans fötter, utan att riktigt tänka mig för. Det funkade nämligen när han var lite mindre, men nu tycker han det är väldigt kul att tömma varorna på golvet. Ingen mening att ens försöka så jag fick helt enkelt ta vagnen i den ena handen och korgen i den andra. Det kräver ju lite extra fokus från min sida och en mamma utan händer öppnar en mängd möjligher för en hyssuktande kille som lilla e. Kasta mössan x antal gånger, riva ner frukt och en och annan pestoburk, skrämma gubbar och så vidare. Jag ställde därför ifrån mig korgen så gick jag med e och hämtade varorna till den istället. Det funkade bra tills jag märkte att någon hade tagit fel korg och kompletterat mina varor med snabbnudlar och fiskepudding som jag inte riktigt ville kännas vid. Det fick mig att tänka på då jag själv var barn och det hände att jag smög ner godis i andra föräldrars vagnar och korgar så att deras barn skulle få sig en trevlig överraskning. Helt enligt den då rådande Vi-barn-mot-alla-vuxna-gemenskapen. Sött kan tyckas. Söt tyckte också en äldre dam att e var där han för ett kort ögonblick satt och såg väldigt oskyldig ut då hon passerade oss. Hon stannade upp, klappade e och kallade honom nydelig innan hon vände sig mot mig och kläckte ur sig något i stil med att det inte kan var något besvär att ha med sig den lille söta och snälla gutten för att handla. Lilla e log. Jag försökte. Tanken slog mig att det existerar nog ingen Vi-vuxna-gemenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar