Efter gårdagens utevistelse kom jag hem med två helt oberoende mammareflektioner.
Jag tror mig börja få rätt så acceptabel kondition och/eller simultanförmåga efter att i i lätt uppförsbacke ha joggat med barnvagn, samtidigt sicksackat bland en klunga barnhagebarn på tur medan jag dessutom i samma stund pekade på fåren och bräkte Bä bä för att roa min son - utan att för den sakens skull mista vare sig tempo eller fokus. (Apropå får har vi nu lyckats avdramatisera dessa djur så e's fårskräck är som bortblåst. Han går numera omkring hemma och ger ifrån sig Bä-ljud så fort lämpligt tillfälle bjuds). Men poängen var att att jag inte längre förvånas av alla superkrafter man utvecklar som mamma. Så många att dem eventuellt får rymmas i ett eget inlägg.
Har man barnvagn med sig är risken stor att man får agera bl.a. vägvisare och intervjurespondent för tidningar, radio-och lokal-TV. Jag vet inte om det är för att man rör sig ute på dagtid eller helt enkelt för att man med barnvagn inger trygghet. Folk förväntar sig nog i regel ett vänligt bemötande från någon med barn, så att välja t.ex. mig, vilket också sker titt som tätt, har man reducerat risken för otrevlighet. Som skrivet, bara en reflektion, men jag kan inte påstå att jag har blivit snällare av att få barn, tvärtom. Det faller mig mer naturligt att hålla på min rätt, ett "allt för mitt barn-fenomen", eller nåt. Men så är jag ju väldigt snäll av naturen, på både gott och ont, och självklart bemöter jag inte en främmande person med att vara ovänlig utan god grund. Med eller utan barn och barnvagn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar